Genus?
Ja det är något man får höra mycket om när man har småbarn.
Dom klassiska kommentarerna, "Vilken söt flicka" eller "vilken tuff pojke"
om man nu har valt att klä dom i det klassiska rosa till flickor och blått till pojkar.
Eller om man kör genus tänk så blir det skeptiska blickar om du har rosa på din pojke eller
ett "ohhh pappas flicka" om du har blått på din flicka.
I vår familj så är vi ju födda i helt olika generationer, Níclas på 60 talet och jag själv på 80 talet
vilket gör att våran syn på det här skiljer sig åt.
Han fick ju sina första barn när det var en självklarhet att du kunde
se på färger, plagg och frisyrer vilket kön som barnet hade.
Jag föder våra gemensamma när den här debatten är som störst.
Min åsikt kring det hela är helt enkelt att barnen ska väl få vara sig själva?
Jag klär inte barnen efter deras kön utan efter vad jag tycker att dom passar i.
Och visst, Julia har mest rosa och Arvid har mest blått, det kan jag inte förneka,
men själva grejen är ju att det är det som jag själv tycker är fint
men kommer något av barnen och ber om något annat så får dom ju det.
Mycket av genus tänket har blivit så överdrivet, man strävar efter att det ska vara jämnlikt osv men
i själva verket så blir det tvärtom om, bara det att färgerna och synen på barnen byter plats,
blått och bilar på flickor, rosa och prinsessor på pojkar.
Men var inte tanken från början att dom där gränserna inte skulle finnas?
Att alla skulle kunna ha det som dom själva ville?
Det blev mer uppenbart för mig när jag gjorde könsultra häromdagen, inte för att kunna "planera" efter
färg utan för att det var en rolig grej.
Jag, Niclas och några till vet vad det är men det betyder inte att jag bara tar fram det rosa eller det blå,
utan dom plagg som jag har som jag tycker om och som jag vet att barnen passar i.
Som sagt så har jag ju dom klassiska färgerna på barnen för det mesta
så visst kan man se om det är en pojke eller en flicka
men jag tycker ju inte att det är färgerna som har så stor betydelse i det hela
utan själva fostran i sig.
Det finns inga gränser här hemma vilket barn som leker med vad, alla har samma regler,
pojkarna får inte slåss och härja bara för att dom är pojkar
och flickorna måste inte sitta still och vara prydnads saker
bara för att dom är flickor och inte heller tvärtom.
Är det inte så det ska vara? Eller är det färgerna som har allra störst betydelse?
En Julia
En Arvid
Och ett lillasyskon <3
Dom klassiska kommentarerna, "Vilken söt flicka" eller "vilken tuff pojke"
om man nu har valt att klä dom i det klassiska rosa till flickor och blått till pojkar.
Eller om man kör genus tänk så blir det skeptiska blickar om du har rosa på din pojke eller
ett "ohhh pappas flicka" om du har blått på din flicka.
I vår familj så är vi ju födda i helt olika generationer, Níclas på 60 talet och jag själv på 80 talet
vilket gör att våran syn på det här skiljer sig åt.
Han fick ju sina första barn när det var en självklarhet att du kunde
se på färger, plagg och frisyrer vilket kön som barnet hade.
Jag föder våra gemensamma när den här debatten är som störst.
Min åsikt kring det hela är helt enkelt att barnen ska väl få vara sig själva?
Jag klär inte barnen efter deras kön utan efter vad jag tycker att dom passar i.
Och visst, Julia har mest rosa och Arvid har mest blått, det kan jag inte förneka,
men själva grejen är ju att det är det som jag själv tycker är fint
men kommer något av barnen och ber om något annat så får dom ju det.
Mycket av genus tänket har blivit så överdrivet, man strävar efter att det ska vara jämnlikt osv men
i själva verket så blir det tvärtom om, bara det att färgerna och synen på barnen byter plats,
blått och bilar på flickor, rosa och prinsessor på pojkar.
Men var inte tanken från början att dom där gränserna inte skulle finnas?
Att alla skulle kunna ha det som dom själva ville?
Det blev mer uppenbart för mig när jag gjorde könsultra häromdagen, inte för att kunna "planera" efter
färg utan för att det var en rolig grej.
Jag, Niclas och några till vet vad det är men det betyder inte att jag bara tar fram det rosa eller det blå,
utan dom plagg som jag har som jag tycker om och som jag vet att barnen passar i.
Som sagt så har jag ju dom klassiska färgerna på barnen för det mesta
så visst kan man se om det är en pojke eller en flicka
men jag tycker ju inte att det är färgerna som har så stor betydelse i det hela
utan själva fostran i sig.
Det finns inga gränser här hemma vilket barn som leker med vad, alla har samma regler,
pojkarna får inte slåss och härja bara för att dom är pojkar
och flickorna måste inte sitta still och vara prydnads saker
bara för att dom är flickor och inte heller tvärtom.
Är det inte så det ska vara? Eller är det färgerna som har allra störst betydelse?
En Julia
En Arvid
Och ett lillasyskon <3
