Bilder
Julia hösten - 10
Julia hösten - 10
En nybliven stolt stora syster <3
Bilfärd vintern - 10/11
Arvid 1 månad gammal
Sötnosen <3
Arvid och hans gammelfarmor (min farmor)
<3
Haha säger ingenting så har jag ingenting sagt ;)
Snyggast i stan <3
Haha no comments!
Syskonen Bertilsson
Arvid och morbror Peder
Så där, nu kunde jag äntligen lägga upp några bilder iallafall, det var dom enda som fungerade av några 100 kort.
Vrinnevi och idioter
Ja ska vi börja med idioter då eller?
Igår natt vid 12 tiden ungefär så kommer en bil tillbaka med en elller några personer som har varit hos grannen tidigare på kvällen.
Dom står med bilen på tomgång, rakt under Julias sovrumsfönster, i 10 minuter!
Hål på avgasröret måste dom ha haft med för det lät så jävligt så hennes fönster skallrade!
En ful satans volvo som tydligen inte har bättre saker för sig än att föra ett satans liv om nätterna, för det är inte första natten man hör dom.
Den här bilen och några till brukar ägna nätterna åt att busköra genom Finspång, lagom irriterande när man har småbarn som ska försöka sova.
Idag så ska vi träffa Julias barnläkare/hjärnspecialist.
Vi ska försöka ta ett blodprov som vi har hållt på med i snart 2 årstid.
Det slutar varje gång med att antingen så tog dom inte ur tillräckligt med blod eller så har Julias tvärvägrat och fått panik när man hållt fast henne.
Hon kanske bara är 2 år snart men satan att hon är stark!
Och man vill ju inte skada henne så man kan inte sätta nålen när hon vrider och vänder sig.
Ju äldre hon blir desto svårare blir ganska självklart blodprovet att ta.
Men läkaren har iallafall lovat att det är sista gången vi försöker nu.
Går det inte så går det inte.
Provet är för hennes ämnesomsättning, tydligen så är det vanligt att det blir fel på den när man har den sortens skador som hon har.
Men jag tycker att om det hade varit något fel så hade man sett det nu.
Hon är ju varken för smal eller för tjock.
Hon har ju följt sin kurva perfekt hela tiden och då kan hon väl inte ha ämnesomsättningsproblem?
Jaja får se hur det går med den biten.
Sen ska vi väl diskutera hennes utveckling, om hon följer "normen" eller vad man ska kalla det för.
Det värsta med dom, här kontrollerna är att det finns inte något utrymme för att hon skulle vara lite sen med någonting.
Kan hon inte en sak som dom ska kunna vid en viss ålder så blir det en massa extra kontroller på en gång.
Med andra barn så tänker man ju, jaja det kommer när det kommer.
Det förstoras upp väldigt mycket men samtidigt så är det också fel tycker dom om hon kan saker för tidigt.
Dom trodde inte på oss när vi med glädje berättade att hon gick med stöd när hon var 7 månader, det var något konstigt för hon ska vara sen i utvecklingen säger dom.
Så dom säger ju emot sig själva en del.
Hon får inte vara för tidig men hon får absolut inte vara för sen.
Som om jag kan påverka sånt då eller?
Barnen lär sig saker när det dags för dom att lära sig det, varken tidigare eller senare.
Det var likadant när vi blev skickade på synkontroll när hon var 3 veckor gammal för att läkaren sa att trodde att hon var blind, bara för attt skadorna "ska" påverka synen.
Iväg på kontroll men hon såg ju visst.
Lite skelögd just då kanske men det var också allt.
Det är den här biten som är det värsta när barn föds med skador av olika slag.
Man får har sån stenhård koll på allting, man kan inte tilllåta sig själv att slappna av och tänka, "det löser sig ändå".
Hela hennes liv kommer man att få tänka på hur skadorna kommer att påverka hennes liv.
Som en liten ironisk "bonus" i det hela så har ju hennes pappa och ena storebror ADHD och den andra storebrodern ADD.
Hennes storasyster är inte utredd.
Så med största sannolikhet så har hon någon av de sjukdomarna med.
Det ärvs ju från pappa till barn och inte från mamma till barn.
Men har en förälder en av dom sjukdomarna så är risken stor att barnet får det.
Det får mig då att tänka på Arvid.
Han har inga sjukdomar som vi vet om ännu men pga av hans pappas och storebröders sjukdomar så är ju risken stor att även han har någon av dom.
Men man ska väl inte måla f*n på väggen än, allt sånt får tiden utvisa, det går ju inte att påverka det ändå.
Igår natt vid 12 tiden ungefär så kommer en bil tillbaka med en elller några personer som har varit hos grannen tidigare på kvällen.
Dom står med bilen på tomgång, rakt under Julias sovrumsfönster, i 10 minuter!
Hål på avgasröret måste dom ha haft med för det lät så jävligt så hennes fönster skallrade!
En ful satans volvo som tydligen inte har bättre saker för sig än att föra ett satans liv om nätterna, för det är inte första natten man hör dom.
Den här bilen och några till brukar ägna nätterna åt att busköra genom Finspång, lagom irriterande när man har småbarn som ska försöka sova.
Idag så ska vi träffa Julias barnläkare/hjärnspecialist.
Vi ska försöka ta ett blodprov som vi har hållt på med i snart 2 årstid.
Det slutar varje gång med att antingen så tog dom inte ur tillräckligt med blod eller så har Julias tvärvägrat och fått panik när man hållt fast henne.
Hon kanske bara är 2 år snart men satan att hon är stark!
Och man vill ju inte skada henne så man kan inte sätta nålen när hon vrider och vänder sig.
Ju äldre hon blir desto svårare blir ganska självklart blodprovet att ta.
Men läkaren har iallafall lovat att det är sista gången vi försöker nu.
Går det inte så går det inte.
Provet är för hennes ämnesomsättning, tydligen så är det vanligt att det blir fel på den när man har den sortens skador som hon har.
Men jag tycker att om det hade varit något fel så hade man sett det nu.
Hon är ju varken för smal eller för tjock.
Hon har ju följt sin kurva perfekt hela tiden och då kan hon väl inte ha ämnesomsättningsproblem?
Jaja får se hur det går med den biten.
Sen ska vi väl diskutera hennes utveckling, om hon följer "normen" eller vad man ska kalla det för.
Det värsta med dom, här kontrollerna är att det finns inte något utrymme för att hon skulle vara lite sen med någonting.
Kan hon inte en sak som dom ska kunna vid en viss ålder så blir det en massa extra kontroller på en gång.
Med andra barn så tänker man ju, jaja det kommer när det kommer.
Det förstoras upp väldigt mycket men samtidigt så är det också fel tycker dom om hon kan saker för tidigt.
Dom trodde inte på oss när vi med glädje berättade att hon gick med stöd när hon var 7 månader, det var något konstigt för hon ska vara sen i utvecklingen säger dom.
Så dom säger ju emot sig själva en del.
Hon får inte vara för tidig men hon får absolut inte vara för sen.
Som om jag kan påverka sånt då eller?
Barnen lär sig saker när det dags för dom att lära sig det, varken tidigare eller senare.
Det var likadant när vi blev skickade på synkontroll när hon var 3 veckor gammal för att läkaren sa att trodde att hon var blind, bara för attt skadorna "ska" påverka synen.
Iväg på kontroll men hon såg ju visst.
Lite skelögd just då kanske men det var också allt.
Det är den här biten som är det värsta när barn föds med skador av olika slag.
Man får har sån stenhård koll på allting, man kan inte tilllåta sig själv att slappna av och tänka, "det löser sig ändå".
Hela hennes liv kommer man att få tänka på hur skadorna kommer att påverka hennes liv.
Som en liten ironisk "bonus" i det hela så har ju hennes pappa och ena storebror ADHD och den andra storebrodern ADD.
Hennes storasyster är inte utredd.
Så med största sannolikhet så har hon någon av de sjukdomarna med.
Det ärvs ju från pappa till barn och inte från mamma till barn.
Men har en förälder en av dom sjukdomarna så är risken stor att barnet får det.
Det får mig då att tänka på Arvid.
Han har inga sjukdomar som vi vet om ännu men pga av hans pappas och storebröders sjukdomar så är ju risken stor att även han har någon av dom.
Men man ska väl inte måla f*n på väggen än, allt sånt får tiden utvisa, det går ju inte att påverka det ändå.
Dagen i stort
Har ju som sagt tvättstugan idag.
Har 4-5 maskiner kvar sen är det gjort för ett litet tag iallafall.
Haha det är alltid lika roligt att se, man tycker alltid att barnen aldrig har några kläder men när man hänger upp det man har tvättat så har dom helt plötsligt hur mycket som helst!
Undrar vad det kan bero på? ;)
Kan det vara att Arvid kräks som jag vet inte vad och Julia äter med hela ansiktet och halva kroppen kanske?
Blir ju ett antal klädbyten om dagen. =)
Städat har jag gjort med, har fart fram som en virvelvind och plockat, dammsugat och fått iallafall en del på plats.
Niclas sätter just nu upp tavel lister i sovrummet så det blir så fint så =)
Tavlor sitter redan uppe och en lack hylla så sen är det bara några små hyllor kvar, sen är iallafall sovrummet färdigt.
Måste få bort kläderna som ligger på hög på skrivbordet med som väntar på att hängas in men först måste dom garderoberna rensas ur på grejer som egentligen inte ska vara där men som man kastat in bara för att slippa se skiten.
Det konstiga med att städa när man har barn är att får man ett rum klart och börjar på nästa så är det första rummet stökigt igen när man är färdig med det andra.
Hmm det känns ju verkligen att man gör någon skillnad. Haha.
Har hunnit med att klippa Julia med, det tog emot men det behövdes verkligen!
Hon har ju alltid haft mycket hår som har växt hur mycket som helst, hon blir snart 2 år och det räckte henne ner på halva ryggen.
Nu är det axel kort men istället fräscht och fint.
Tur att det växer så fort iallafall =)
Men nu måste jag ner i tvättstugan igen, jag riktiugt hör hur tvätten ropar på mig att den är klar ;)
Bilder går fortfarande inte att lägga uppp så jag får väl ta ett bild regn sen när det fungerar igen.
Har 4-5 maskiner kvar sen är det gjort för ett litet tag iallafall.
Haha det är alltid lika roligt att se, man tycker alltid att barnen aldrig har några kläder men när man hänger upp det man har tvättat så har dom helt plötsligt hur mycket som helst!
Undrar vad det kan bero på? ;)
Kan det vara att Arvid kräks som jag vet inte vad och Julia äter med hela ansiktet och halva kroppen kanske?
Blir ju ett antal klädbyten om dagen. =)
Städat har jag gjort med, har fart fram som en virvelvind och plockat, dammsugat och fått iallafall en del på plats.
Niclas sätter just nu upp tavel lister i sovrummet så det blir så fint så =)
Tavlor sitter redan uppe och en lack hylla så sen är det bara några små hyllor kvar, sen är iallafall sovrummet färdigt.
Måste få bort kläderna som ligger på hög på skrivbordet med som väntar på att hängas in men först måste dom garderoberna rensas ur på grejer som egentligen inte ska vara där men som man kastat in bara för att slippa se skiten.
Det konstiga med att städa när man har barn är att får man ett rum klart och börjar på nästa så är det första rummet stökigt igen när man är färdig med det andra.
Hmm det känns ju verkligen att man gör någon skillnad. Haha.
Har hunnit med att klippa Julia med, det tog emot men det behövdes verkligen!
Hon har ju alltid haft mycket hår som har växt hur mycket som helst, hon blir snart 2 år och det räckte henne ner på halva ryggen.
Nu är det axel kort men istället fräscht och fint.
Tur att det växer så fort iallafall =)
Men nu måste jag ner i tvättstugan igen, jag riktiugt hör hur tvätten ropar på mig att den är klar ;)
Bilder går fortfarande inte att lägga uppp så jag får väl ta ett bild regn sen när det fungerar igen.
Parken
Var som sagt i parken förut och matade änderna.
Julia var överlycklig när dom började samlas runt henne =)
Här kommer lite bilder:
Ja det där låg i mitt utkast från igår.
När jag skulle lägga in bilderna så gick det inte *suck*
Får se om det fungerar under dagen kanske.
Idag verkar det ju iallafall inte bli något med att mata änder inte...
Vaknade imorse och det snöar?!?
Nu får väl ändå vädergudarna eller vem det är som bestämmer ge sig.
Man får hela tiden en liten smak av våren och värmen och sen kastas man tillbaka till den där förbannade vintern och snön!
Jag hatar vintern och har alltid gjort det.
Jag är väldigt kall av mig så jag fryser något fruktansvärt.
Vintern som var gick ganska bra men då var jag ju gravid och hade en massa extra värme.
Jag har ju alltid varit en storväxt tjej så när man var liten och skulle ta på sig dunjackor och liknande så såg man ju mest ut som en michelllin gubbe.
Haha jag skratta ni, det gör jag med ;)
Nej, så vintern är inte något för mig.
Det är iofs inte sommaren heller, haha.
Det är alldeles för varmt, man kan inte ha några kläder på sig alls, jag blir inte brun utan jag blir röd/mörkrosa så man ser ut som en övergödd gris.
Haha ja det kan ni också skratta åt, det gör jag också =)
Nej vår och höst är perfekta årstider.
Det är lagom varmt, man kan mysa ner sig i filtar bara för att det är mysigt, inte bara för att det är kallt och man kan ha lgom mycket kläder på sig så man ser ut som folk =)
Jaaa vilka problem man kan ha...
Idag så ska det tvättas, tvättas, tvättas.
Jag har väntat på min tvättmaskin och tumlare så jag har inte satt upp någon tvätt tid, men maskinerna har inte dykt upp än.
Så jag har tvätt för snart 2 veckor från 2 vuxna, 1 tonåring och 2 småbarn.
Ja ni kan ju tänka er mängden....
Men men bara att hugga in och se glad ut =)
Julia var överlycklig när dom började samlas runt henne =)
Här kommer lite bilder:
Ja det där låg i mitt utkast från igår.
När jag skulle lägga in bilderna så gick det inte *suck*
Får se om det fungerar under dagen kanske.
Idag verkar det ju iallafall inte bli något med att mata änder inte...
Vaknade imorse och det snöar?!?
Nu får väl ändå vädergudarna eller vem det är som bestämmer ge sig.
Man får hela tiden en liten smak av våren och värmen och sen kastas man tillbaka till den där förbannade vintern och snön!
Jag hatar vintern och har alltid gjort det.
Jag är väldigt kall av mig så jag fryser något fruktansvärt.
Vintern som var gick ganska bra men då var jag ju gravid och hade en massa extra värme.
Jag har ju alltid varit en storväxt tjej så när man var liten och skulle ta på sig dunjackor och liknande så såg man ju mest ut som en michelllin gubbe.
Haha jag skratta ni, det gör jag med ;)
Nej, så vintern är inte något för mig.
Det är iofs inte sommaren heller, haha.
Det är alldeles för varmt, man kan inte ha några kläder på sig alls, jag blir inte brun utan jag blir röd/mörkrosa så man ser ut som en övergödd gris.
Haha ja det kan ni också skratta åt, det gör jag också =)
Nej vår och höst är perfekta årstider.
Det är lagom varmt, man kan mysa ner sig i filtar bara för att det är mysigt, inte bara för att det är kallt och man kan ha lgom mycket kläder på sig så man ser ut som folk =)
Jaaa vilka problem man kan ha...
Idag så ska det tvättas, tvättas, tvättas.
Jag har väntat på min tvättmaskin och tumlare så jag har inte satt upp någon tvätt tid, men maskinerna har inte dykt upp än.
Så jag har tvätt för snart 2 veckor från 2 vuxna, 1 tonåring och 2 småbarn.
Ja ni kan ju tänka er mängden....
Men men bara att hugga in och se glad ut =)
Sol och vår =)
Ska ut och mata änderna med barnen och gubben nu =)
Försöker kasta in lite kort senare
Försöker kasta in lite kort senare
Julia
Kom på när jag hade skrivit om Arvids födelse att jag faktiskt inte har berättat om Julia, om när hon föddes.
Det började på fredagen den 17 april 2009, jag och Niclas tapetserade om hemma hos hans syster Rebecka och jag kände att jag började få värkar, jag kunde inte längre böja mig ner hur som helst.
Jag hade värkar från och till under hela fredagen, lördagen, söndagen och måndagen.
Natten mellan måndagen och tisdagen, började det bli riktigt kämpigt och det började göra ordentligt ont.
Försökte sova så gott det gick men vakna var 10-15:e minut av en ny värk.
Det enda som hjälpte litegrand var att bada men i badkaret kunde jag ju inte ligga hela natten.
Grät en skvätt från och till och tyckte väääldigt synd om mig själv.
På morgonen undrade Niclas om det inte var dags att åka in, han hade ju hört mig snyfta för mig själv och ha mig hela natten.
Vid det laget hade jag svårt att stå upp så jo, det var nog dags höll jag med om.
Rebecka fick köra in oss och jag har nog aldrig tyckt att någon kört så dåligt som då, det var ju självklart inte så men varenda liten sten på vägen kändes tyckte ju jag.
Och självklart så hade dom ju rivit upp asfalten i den där rondellen som är innan sjukhuset så där gupppa det kan jag lova!
Och jag svor på vägverket, på Gud som utsattte mig för det här, och ja, allt jag kunde komma på ;)
Vi kom iallafall fram till slut och blev visade till ett rum.
I samma stund som vi kom in där så började värkarna avta, f*n tänkte jag, nu blir jag hemskickad.
Men dom undersökte mig vid 9 tiden och jag var 5 cm öppen så förlossningen var igång och vi fick vara kvar..
Dom kom in och undersökte mig 1 gång i timmen och det gick framåt bra, vid 12 så var jag öppen 7 cm, så alla trodde ju att det här är klart om 2-3 timmar.
Men inte då, då slutar jag att öppna mig MEN värkarna fortsatte som aldrig förr.
Jag fick dropp, lustgas och EDA så jag fick vila en liten stund iallafall.
Helt ärligt så kommer jag inte ihåg mer från förlossningen från 13 tiden fram till krystvärkarna som började runt 21 tiden.
Tiden där emellan är som ett stort svart hål.
Det enda jag minns är att jag gapa om att jag skulle dö, jag grät som en tok och tyckte alllmänt synd om mig själv.
Krystandet började då som sagt vid 21 tiden och 22:45 föddes min dotter med sugklocka.
Hon lät ingenting först, hon hade slutat andas och hade kräkts en del fostervatten som hon hade bajsat i.
Dom tog ut henne på en gång utan att jag knappt fått se henne och försökte få igång henne, det tog en timme innan hon började andas någorlunda normalt och började ge respons.
Det var väldigt nära att hon dog för oss.
Till slut så kom Niclas tillbaka och det var en väldigt stolt pappa som kom in med det lilla knytet till mig.
Hon vägdes och mättes, 3275 gram och 49 cm och hon fick namnet JULIA Wilma Elisabeth.
När Julia var ett halvt dygn gammal så ville dom undersöka henne för dom tyckte att hon knyckte så konstigt med handleden.
Vi åkte ner till neonatal avdelningen (NEO) där dom gjorde diverse undersökningar och dom sa till mig att vi skulle få komma därifrån dagen därpå.
Lättad gick jag upp till BB för att äta och så dom kunde undersöka henne ifred.
Jag satt hos henne hela kvällen och när jag skulle gå och lägga mig så frågade jag en sköterska när hon trodde att vi skulle få åka nästa dag.
Imorgon? sa hon undrande. Hon är inkriven här och blir kvar minst en vecka!?!
Chockad som jag blev så visste jag inte vad jag skulle säga utan pussade Julia godnatt och gick upp till BB för att sova.
Dagen därpå så fick jag träffa läkarna och dom sa att hon har kramper och att dom måste ta reda på varför innan hon fick åka hem.
Det sattes in en massa olika krampmediciner på dropp, hjärtövervakning genom elektroder på bröstet, elektroder på huvudet för att mäta hjärnaktiviteten och en sond så att hon kunde få lite att äta.
Dom gjorde hjärnröntgen på henne och gjorde ett ultraljud av hjärnan.
Först då, en vecka efter att Julia föddes, så fick vi veta vad det var för fel.
Mitt älskade barn har dubbla hjärnskador, en mitt fram i hjärnan och en på vänster sida.
Det var skadorna som utlöste kramperna.
När dom visste vad det var för fel så var det lättare att göra något åt det.
Mediciner och elektroder plockades bort och ersattes av 1 kramp medicin och hon blev genast mycket bättre.
När Julia var 2 veckor gammal så fick vi äntligen åka hem.
Medicin fick hon ta tills hon var 3 månader gammal, först då hade hon slutat krampa helt.
Nu blir hon snart 2 år och varje dag är en prövning, man vet aldrig om hon kommer att klara nästa steg i sin utveckling.
Hittills har hon gjort det, hon kan gå och springa och hon har börjat prata så att man förstår henne.
Sen finns det vissa delar som bara vi som är hennes föräldrar kan se, som är med henne hela tiden..
Skadorna har satt sina spår, både på henne och på oss, det kommer vi aldrig att komma ifrån.
Men vad som än händer så är hon våran lilla prinsessa och vi kommer alltid att älska henne. <3
Det började på fredagen den 17 april 2009, jag och Niclas tapetserade om hemma hos hans syster Rebecka och jag kände att jag började få värkar, jag kunde inte längre böja mig ner hur som helst.
Jag hade värkar från och till under hela fredagen, lördagen, söndagen och måndagen.
Natten mellan måndagen och tisdagen, började det bli riktigt kämpigt och det började göra ordentligt ont.
Försökte sova så gott det gick men vakna var 10-15:e minut av en ny värk.
Det enda som hjälpte litegrand var att bada men i badkaret kunde jag ju inte ligga hela natten.
Grät en skvätt från och till och tyckte väääldigt synd om mig själv.
På morgonen undrade Niclas om det inte var dags att åka in, han hade ju hört mig snyfta för mig själv och ha mig hela natten.
Vid det laget hade jag svårt att stå upp så jo, det var nog dags höll jag med om.
Rebecka fick köra in oss och jag har nog aldrig tyckt att någon kört så dåligt som då, det var ju självklart inte så men varenda liten sten på vägen kändes tyckte ju jag.
Och självklart så hade dom ju rivit upp asfalten i den där rondellen som är innan sjukhuset så där gupppa det kan jag lova!
Och jag svor på vägverket, på Gud som utsattte mig för det här, och ja, allt jag kunde komma på ;)
Vi kom iallafall fram till slut och blev visade till ett rum.
I samma stund som vi kom in där så började värkarna avta, f*n tänkte jag, nu blir jag hemskickad.
Men dom undersökte mig vid 9 tiden och jag var 5 cm öppen så förlossningen var igång och vi fick vara kvar..
Dom kom in och undersökte mig 1 gång i timmen och det gick framåt bra, vid 12 så var jag öppen 7 cm, så alla trodde ju att det här är klart om 2-3 timmar.
Men inte då, då slutar jag att öppna mig MEN värkarna fortsatte som aldrig förr.
Jag fick dropp, lustgas och EDA så jag fick vila en liten stund iallafall.
Helt ärligt så kommer jag inte ihåg mer från förlossningen från 13 tiden fram till krystvärkarna som började runt 21 tiden.
Tiden där emellan är som ett stort svart hål.
Det enda jag minns är att jag gapa om att jag skulle dö, jag grät som en tok och tyckte alllmänt synd om mig själv.
Krystandet började då som sagt vid 21 tiden och 22:45 föddes min dotter med sugklocka.
Hon lät ingenting först, hon hade slutat andas och hade kräkts en del fostervatten som hon hade bajsat i.
Dom tog ut henne på en gång utan att jag knappt fått se henne och försökte få igång henne, det tog en timme innan hon började andas någorlunda normalt och började ge respons.
Det var väldigt nära att hon dog för oss.
Till slut så kom Niclas tillbaka och det var en väldigt stolt pappa som kom in med det lilla knytet till mig.
Hon vägdes och mättes, 3275 gram och 49 cm och hon fick namnet JULIA Wilma Elisabeth.
När Julia var ett halvt dygn gammal så ville dom undersöka henne för dom tyckte att hon knyckte så konstigt med handleden.
Vi åkte ner till neonatal avdelningen (NEO) där dom gjorde diverse undersökningar och dom sa till mig att vi skulle få komma därifrån dagen därpå.
Lättad gick jag upp till BB för att äta och så dom kunde undersöka henne ifred.
Jag satt hos henne hela kvällen och när jag skulle gå och lägga mig så frågade jag en sköterska när hon trodde att vi skulle få åka nästa dag.
Imorgon? sa hon undrande. Hon är inkriven här och blir kvar minst en vecka!?!
Chockad som jag blev så visste jag inte vad jag skulle säga utan pussade Julia godnatt och gick upp till BB för att sova.
Dagen därpå så fick jag träffa läkarna och dom sa att hon har kramper och att dom måste ta reda på varför innan hon fick åka hem.
Det sattes in en massa olika krampmediciner på dropp, hjärtövervakning genom elektroder på bröstet, elektroder på huvudet för att mäta hjärnaktiviteten och en sond så att hon kunde få lite att äta.
Dom gjorde hjärnröntgen på henne och gjorde ett ultraljud av hjärnan.
Först då, en vecka efter att Julia föddes, så fick vi veta vad det var för fel.
Mitt älskade barn har dubbla hjärnskador, en mitt fram i hjärnan och en på vänster sida.
Det var skadorna som utlöste kramperna.
När dom visste vad det var för fel så var det lättare att göra något åt det.
Mediciner och elektroder plockades bort och ersattes av 1 kramp medicin och hon blev genast mycket bättre.
När Julia var 2 veckor gammal så fick vi äntligen åka hem.
Medicin fick hon ta tills hon var 3 månader gammal, först då hade hon slutat krampa helt.
Nu blir hon snart 2 år och varje dag är en prövning, man vet aldrig om hon kommer att klara nästa steg i sin utveckling.
Hittills har hon gjort det, hon kan gå och springa och hon har börjat prata så att man förstår henne.
Sen finns det vissa delar som bara vi som är hennes föräldrar kan se, som är med henne hela tiden..
Skadorna har satt sina spår, både på henne och på oss, det kommer vi aldrig att komma ifrån.
Men vad som än händer så är hon våran lilla prinsessa och vi kommer alltid att älska henne. <3
För 4 månader sen...
så föddes ju min lilla Arvid =)
Tänkte nu berätta om hur det hela gick till.
Pga Julias förlossning så var det bestämt att jag skulle sättas igång.
Vi var inne på sjukhuset 3 veckor på raken för att kolla så att tappen och allting var mogen men icke sa nicke ;)
På det 3:e veckan så var jag det till slut och då hade jag gått 8 dagar över tiden.
Vi var där på torsdagen och fick en tid till fredagen.
När fredagen väl kom så lämnade vi Julia hos min kusin Sandra som skulle vara barnvakt.
Kl. 9 var vi inne på förlossningen och jag blev då undersökt en gång till.
Livmodertappen var borta och jag var öppen 2,5 cm.
En kvinnlig läkare försökte ta hål på hinnorna men lyckades inte,
så den manliga läakren gick fram med bestämda steg och lyckades på första försöket, haha
Vattnet gick och jag fick dropp, och jag inte nog säga hur mycket jag avskyr att få dropp!
Det gör ont, jag är inte stickvänlig för 5 öre!
Jaja back to the storie...
Dom sa att det kunde ta ett tag tills värkarna kom igång men inte då, efter en timme så kände jag av dom
ochh gick för att duscha som smärtlindring.
Det hjälpte väl sisådär, ingen jätte höjdare, gjorde mest ont när vattnet slog mot kroppen.
Tillbaka till sängen och lägga sig för att vila.
Klockan är nog runt 12 och Niclas skulle få gå iväg och äta lunch, jag vet inte varför men karlarna är nog mer uppassade på en förlossning än vad kvinnan är ;) haha
Men iallafall, precis när han skulle gå iväg så får jag världens kramp i magen och i princip skriker rakt ut.
Sköterskan ser smått skraj ut men Niclas visste vad det var för jag hade fått det tidigare i graviditeten.
När krampen väl tog slut så var det som om helvetet slog ner på jorden.
Värkarna som kom var inte att leka med!
Jag tvingade en sköterska att sitta hos mig så Niclas fick gå iväg för att äta.
Mitt humör är inte att leka med när jag föder barn ;)
Från det kommer jag inte ihåg så där jättte mycket, jag vet att dom kollade mig någon gång och då var jag öppen 6 cm, det tyckte dom var jätte bra men jag hade skit ont och höll på att dö då dom sa 6 cm, det var ju bara 1 cm mer än vad jag var öppen när jag kom in med Julia!
Och den förlossningen tog ju världens tid, tyckte iallafall jag då ;)
Jag kommer även ihåg att dom bad mig att trycka på, för jag hade en kant i livmodern som ska försvinna men som inte gjorde det på mig så bebisen tog sig inte förbi där.
Dom bad mig att trycka på och samtidigt hålla runt mina lår och då skulle sköterskan dra den där kanten över bebisen huvud.
Ja, det gjorde minst lika ont som det låter....
Jag dumförklarade dom och försökte få dom att fatta att jag inte göra sånt ens då jag inte är gravid så hur f*n skulle jag klara det nu med en gigantisk boll på magen?
Dom jag iallafall upp till slut, ingen var mer lättad än jag.
Men bebisen måste ju ut på nått sätt, den kan ju liksom inte stanna kvar där inne.
Niclas har berättat att dom gjorde ett ultraljud (har jag inte ett minne av) och där såg dom att bebisen var stor och att mitt bäcken var litet, inte den bästa kombinationen.
Läkaren pratade med mig och sa att bebisen är för långt upp så jag kan inte använda sugkolcka, vill du fortsätta eller ska vi göra kejsarsnitt?
Jag var vid det laget väldigt trött på att föda barn och sa åt henne att jag skiter i hur den kommer ut men den ska ut nu!
Ja jag sa ju att jag inte är att leka med då jag föder barn, haha
Så akut kejsarsnitt blev bestämt, klockan är runt 20:30 på kvällen och jag får adrenalin för att värkarna ska sluta.
Det blev en väldigt konstig känsla, för vanligen så är ju barnet fött när värkarna slutar men nu var jag ju fortfarande gravid.
Iväg till operations salen där jag fick ordentlig ryggmärgsbedövning så nästan hela korppen försvann, kände ingenting från armarna och ner.
Dom kör igång och gör sitt och 21:15 hör vi det underbaraste som finns, skriket från en nyfödd bebis <3
Dom kommer bakom skynket och visar oss vårat barn och ber oss se efter vad det är.
Min första tanke var, HON har en SNOPP ?!?.
Sansade mig ganska snart och insåg att det var ju inte en hon, det var ju en han, en pojke =)
Niclas fick följa med ut till barnrummet och klippa bort det sista av navelsträngen under tiden som jag blev ihop sydd.
Jag kommer ihåg att jag frös nått fruktansvärt, hela jag skakade men det berodde antagligen på adrenalinet som jag fick.
Vi blev tillbaka körda till vårat rum runt 22 tiden och då fick jag äntligen hålla min son <3
Han blev vägd och mätt, 4055 gram och 53 cm lång och han fick namnet ARVID Mats Åke Elving.
Det tog väldigt lång tid efter kejsarsnittet innan jag blev helt läkt.
Jag fick infektioner och snittet sprack upp så jag blev inlagd på BB igen efter 5 veckor, där jag fick 6 kurer atibiotika i dropp och sen i tablett form i 10 dagar men dom kunde jag ta hemma så efter 2 dagar fick vi åka hem igen.
Nu är allt läkt och vi mår bra båda två.
Arvid växer så det knakar och Julia är en fantastisk storasyster.
Hon avgudar sin lillebror och är inte så avundsjuk som man hade väntat sig.
Mina små ögonstenar <3
Tänkte nu berätta om hur det hela gick till.
Pga Julias förlossning så var det bestämt att jag skulle sättas igång.
Vi var inne på sjukhuset 3 veckor på raken för att kolla så att tappen och allting var mogen men icke sa nicke ;)
På det 3:e veckan så var jag det till slut och då hade jag gått 8 dagar över tiden.
Vi var där på torsdagen och fick en tid till fredagen.
När fredagen väl kom så lämnade vi Julia hos min kusin Sandra som skulle vara barnvakt.
Kl. 9 var vi inne på förlossningen och jag blev då undersökt en gång till.
Livmodertappen var borta och jag var öppen 2,5 cm.
En kvinnlig läkare försökte ta hål på hinnorna men lyckades inte,
så den manliga läakren gick fram med bestämda steg och lyckades på första försöket, haha
Vattnet gick och jag fick dropp, och jag inte nog säga hur mycket jag avskyr att få dropp!
Det gör ont, jag är inte stickvänlig för 5 öre!
Jaja back to the storie...
Dom sa att det kunde ta ett tag tills värkarna kom igång men inte då, efter en timme så kände jag av dom
ochh gick för att duscha som smärtlindring.
Det hjälpte väl sisådär, ingen jätte höjdare, gjorde mest ont när vattnet slog mot kroppen.
Tillbaka till sängen och lägga sig för att vila.
Klockan är nog runt 12 och Niclas skulle få gå iväg och äta lunch, jag vet inte varför men karlarna är nog mer uppassade på en förlossning än vad kvinnan är ;) haha
Men iallafall, precis när han skulle gå iväg så får jag världens kramp i magen och i princip skriker rakt ut.
Sköterskan ser smått skraj ut men Niclas visste vad det var för jag hade fått det tidigare i graviditeten.
När krampen väl tog slut så var det som om helvetet slog ner på jorden.
Värkarna som kom var inte att leka med!
Jag tvingade en sköterska att sitta hos mig så Niclas fick gå iväg för att äta.
Mitt humör är inte att leka med när jag föder barn ;)
Från det kommer jag inte ihåg så där jättte mycket, jag vet att dom kollade mig någon gång och då var jag öppen 6 cm, det tyckte dom var jätte bra men jag hade skit ont och höll på att dö då dom sa 6 cm, det var ju bara 1 cm mer än vad jag var öppen när jag kom in med Julia!
Och den förlossningen tog ju världens tid, tyckte iallafall jag då ;)
Jag kommer även ihåg att dom bad mig att trycka på, för jag hade en kant i livmodern som ska försvinna men som inte gjorde det på mig så bebisen tog sig inte förbi där.
Dom bad mig att trycka på och samtidigt hålla runt mina lår och då skulle sköterskan dra den där kanten över bebisen huvud.
Ja, det gjorde minst lika ont som det låter....
Jag dumförklarade dom och försökte få dom att fatta att jag inte göra sånt ens då jag inte är gravid så hur f*n skulle jag klara det nu med en gigantisk boll på magen?
Dom jag iallafall upp till slut, ingen var mer lättad än jag.
Men bebisen måste ju ut på nått sätt, den kan ju liksom inte stanna kvar där inne.
Niclas har berättat att dom gjorde ett ultraljud (har jag inte ett minne av) och där såg dom att bebisen var stor och att mitt bäcken var litet, inte den bästa kombinationen.
Läkaren pratade med mig och sa att bebisen är för långt upp så jag kan inte använda sugkolcka, vill du fortsätta eller ska vi göra kejsarsnitt?
Jag var vid det laget väldigt trött på att föda barn och sa åt henne att jag skiter i hur den kommer ut men den ska ut nu!
Ja jag sa ju att jag inte är att leka med då jag föder barn, haha
Så akut kejsarsnitt blev bestämt, klockan är runt 20:30 på kvällen och jag får adrenalin för att värkarna ska sluta.
Det blev en väldigt konstig känsla, för vanligen så är ju barnet fött när värkarna slutar men nu var jag ju fortfarande gravid.
Iväg till operations salen där jag fick ordentlig ryggmärgsbedövning så nästan hela korppen försvann, kände ingenting från armarna och ner.
Dom kör igång och gör sitt och 21:15 hör vi det underbaraste som finns, skriket från en nyfödd bebis <3
Dom kommer bakom skynket och visar oss vårat barn och ber oss se efter vad det är.
Min första tanke var, HON har en SNOPP ?!?.
Sansade mig ganska snart och insåg att det var ju inte en hon, det var ju en han, en pojke =)
Niclas fick följa med ut till barnrummet och klippa bort det sista av navelsträngen under tiden som jag blev ihop sydd.
Jag kommer ihåg att jag frös nått fruktansvärt, hela jag skakade men det berodde antagligen på adrenalinet som jag fick.
Vi blev tillbaka körda till vårat rum runt 22 tiden och då fick jag äntligen hålla min son <3
Han blev vägd och mätt, 4055 gram och 53 cm lång och han fick namnet ARVID Mats Åke Elving.
Det tog väldigt lång tid efter kejsarsnittet innan jag blev helt läkt.
Jag fick infektioner och snittet sprack upp så jag blev inlagd på BB igen efter 5 veckor, där jag fick 6 kurer atibiotika i dropp och sen i tablett form i 10 dagar men dom kunde jag ta hemma så efter 2 dagar fick vi åka hem igen.
Nu är allt läkt och vi mår bra båda två.
Arvid växer så det knakar och Julia är en fantastisk storasyster.
Hon avgudar sin lillebror och är inte så avundsjuk som man hade väntat sig.
Mina små ögonstenar <3
