Funderar....
Har kommit på mig själv sista tiden att ofta undra - varför?
Varför slår livet så mycket hårdare mot vissa människor och inte alls mot andra?
Det är nu nästan 1 år sedan Julia föddes och då även 1 år sedan vi fick veta att vår älskade flicka är hjärnskadad.
Det var ett av dom svåraste besked vi fått.
Hur kommer livet att bli?
Kommer hon att vara som alla andra barn eller vad kommer att hända?
För 6 år sedan så förlorade vi vårat första barn i v.16 i utomkvedshavandeskap, räckte det inte med det?
Räcker det inte med att först förlora ett barn, få cellgifter insprutat i kroppen för att fostret ska försvinna och därmed minska chanserna tt få barn radikalt?
Nejdå, när man sen får glädje beskedet 5 år senare att man skulle få ett barn till, då visar det sig att barnet är sjukt....
Men jag tackar gudarna för att Julia iallfall har lärt sig såna saker som är självklara för andra, sitta, krypa, gå, säga mamma osv.
Men trots all så är jag tacksam, jag har min älskade flicka, min älskade man, vad mer kan man egentligen begära?
Varför slår livet så mycket hårdare mot vissa människor och inte alls mot andra?
Det är nu nästan 1 år sedan Julia föddes och då även 1 år sedan vi fick veta att vår älskade flicka är hjärnskadad.
Det var ett av dom svåraste besked vi fått.
Hur kommer livet att bli?
Kommer hon att vara som alla andra barn eller vad kommer att hända?
För 6 år sedan så förlorade vi vårat första barn i v.16 i utomkvedshavandeskap, räckte det inte med det?
Räcker det inte med att först förlora ett barn, få cellgifter insprutat i kroppen för att fostret ska försvinna och därmed minska chanserna tt få barn radikalt?
Nejdå, när man sen får glädje beskedet 5 år senare att man skulle få ett barn till, då visar det sig att barnet är sjukt....
Men jag tackar gudarna för att Julia iallfall har lärt sig såna saker som är självklara för andra, sitta, krypa, gå, säga mamma osv.
Men trots all så är jag tacksam, jag har min älskade flicka, min älskade man, vad mer kan man egentligen begära?
